Kan Twitter, Facebook och bloggar vara till nytta för myndigheter och medborgare när det är kris? Det är ämnet när Anna föreläser i sitt jobb som utvecklare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Idealiskt ska myndigheterna redan före en katastrof ha bidragit till samhället och medborgarnas motståndskraft och återhämtningsförmåga. Under katastrofen ska man undsätta och informera och efteråt ge fortsatt information och stöd, samt planera för hur man förebygger de negativa effekterna av nästa händelse. Information är alltså en mycket viktig del både före, under och efter en kris. Där kan kanaler som Twitter och Facebook tjäna ett viktigt syfte, för att snabbare nå ut till fler medborgare under en kris.
Men informationen går inte bara från myndigheter till medborgare i sociala medier. På engelska talar man om olika informationsriktningar mellan C, som står för ”crowd” (eller ”community” eller ”citizens”), och A som står för ”agency”, alltså myndighet. C2C betyder ”crowd to crowd”, C2A ”crowd to agency” och A2C betyder ”agency to crowd”. När flera medborgare samarbetar, ibland tillsammans med myndigheterna, för att få fram information kallas det crowdsourcing.
Ett känt exempel på effektiv crowdsourcing är Ushahidi, en mjukvara som uppfanns av fyra kenyaner som ett sätt att rapportera våldsamheter och valfusk under valet i Kenya 2007. Vanliga medborgare kunde enkelt skicka text och bilder med sina mobiler till en webbsida som bygger på information via SMS, MMS och Google maps. Både webbsidan och programvaran utvecklades på tre dagar och fick namnet ushahidi, som betyder vittnesmål på swahili. Ushahidi har använts till en mängd andra liknande saker efter valet i Kenya, som till exempel att bevaka valen i Mexiko och Indien, att samla ögonvittnesrapporter i Gaza, att lokalisera var hjälpen behövdes bäst efter jordbävningarna i Haiti och Chile och att rapportera om vägar som blockerats av snö under vinterstormarna i Washington.
